Run forest run.

Vafan. Nu är jag stressad igen. Och jag måste göra mig i ordning NU, men nej. Juste. Måste kolla mailen, kanske blogga lite. Varför blir det såhär? Sitter framför datorn och gör halvplanlösa grejer och får springa som ne galning sen istället för att göra det viktigaste först och planlöst sen. När ska man lära sig?

Oinspirerad.

Jag har ingen motivation. Alls. Funderar på om det här med journalistiken verkligen är rätt för mig. Men om den inte är det, vad är då rätt? Ska jag då återigen behöva ge mig ut i djungeln av val och möjligheter? Jag vill ju inte det. Jag vill ju upplysa och förändra världen. Men ska jag verkligen försöka inom journalistikens snåriga stigar? Om jag försöker det då är jag i alla fall trygg i två år till. Skolans väggar tornar upp sig likt skyddande murar kring mig. Det gillar jag. Här känner jag mig trygg. Jag stannar här. Jag trivs ju faktiskt. Och kanske en dag när jag är lite modigare så kanske jag vågar ge mig ut på arbetsmarknaden och lyckas. Tänk dig det. Att lyckas som journalist. Det vore något. Det är nog det jag är mest rädd för. Att inte lyckas. Att våga ge sig hän sina drömmar och när man ser mållinjen, slutet på tunneln, att man då skulle snubbla. Att tvingas ligga där nära mål men alla andra springer förbi. Men det är trots allt ett senare problem. Om två år.

Inte vårt fel.

Jag har kommit fram till en sak. Det är inte tjejer som inte kan gå i högklackat. Det är klackarna som inte kan gå på marken. Stockholm är ju så jävla bra blabla, men gatorna är det inte. Det finns sprickor och ojämnheter överallt vilket bidrar till att vi tjejer kanar omkring likt bambi på isen när vi försöker oss på att gå i högklackat. 

Note to self

Klia dig aldrig i ögonen när du har mascara. Det kliar bara mer då.  

Salt är beroendeframkallande?!

Nu kan man tydligen vara saltberoende också. Jahapp. Vilken tur att jag fick reda på det nu är jag precis kommit underfund med vad sockerberoende är. Iallafall så gjorde jag ett test för att den högkvalificerade tidningen skulle bedöma huruvida jag var beroende eller ej. 

Blir du sugen på chips mer än 2 ggn/ vecka? Ja.

Blir du ofta sugen på saltlakrits? Nej.

Äter du ofta skräpmat? Ja.

Är jag saltberoende då? Jag var osäker fram tills jag kom på att jag faktiskt har salt på mackan på morgonen. Så beskåda. Jag är en person med både socker- och saltberoende! Eller jag antar att jag är beroende av socker för det är ju alla 80talister enligt tidningarna. Och tidningar har ju alltid rätt. Eller?

Höst på ingång.

Jag gillar hösten. Ett tag. När jag var liten gillade jag den för att jag fyller år då, men jag har mognat. Jag gillar den klara luften. Det är mysigt att ta en promenad och slinka in på något okänt café någonstans och dricka varm choklad. Inte chai-te, det är bara för fashionistas på Götgatan! Och alla accessoarer! Att få gå ut och köpa set av halsdukar, vantar och mössor i olika modeller. Det är så mysigt. Dessutom att under promenaden få bli som ett barn igen och hoppa lite i alla vackra löv. Det är vardagslyx. Och varför denna hyllning till hösten? Jo, för ikväll när jag gick hem längs Odengatan i min fina blåa kappa med guldknappar som matchade alla gula löv på marken. Jag andades in den klara kvällen och insåg.. Nu är det höst på riktigt. 

Mysfilm

Jag är sjuk. Ville bara ligga i sängen hela dagen och göra absolut ingenting. Eller okej kanske titta på lite skräptv eller nån mysig film (du vet tjej träffar kille. tjej blir arg på kille. kille blir snäll. tjej kille lever lyckliga i alla sina dagar). Jag gillar såna dagar. Tyvärr var idag inte en sån dag. Jag hade lovat att jobba. På det nya stället. Och ingen annan kunde. FAN. Men. Nu är jag hemma igen och det var helt ok. Inte mycket att göra samt bordservering. Det innebär bra dricks och trevliga gäster. Jag kunde stå och småprata lite och vara sådär trevlig som jag faktiskt kan vara. Jag skrattade tillochmed på jobbet. Det var länge sen. Men nu är jag hemma, och nu är det dags för mysfilm. Och oboy.